Det fortsatte sedan med en liten bilkrock med en spanjor vid ratten, som dock körde precis som man skulle. Vi blev helt enkelt rammade av en annan spanjor, som bytte fil rakt framför (eller rättare sagt rakt in i) nosen på oss, så att främre delen lossnade och en buckla satte sig på plåten. Bilen som rammade oss ökade farten och slapp undan. Stackars vår chaufför. Han var inte ens färdig med betalningen av bilen. Men sån är trafiken i Spanien: galen! Vi klarade oss alldeles utmärkt, utan några fysiska skador i alla fall. En läxa här, hm.. kanske borde man skippa trafiken nästa gång och hålla sig på stranden. På tal om galna spanjorer i trafiken så läser de inte skyltar särskilt bra heller.
Vidare fastnade vi i en hiss på väg ner från min vän Jozefines farföräldrars lägenhet. Vi var sex personer i en hiss som egentligen bara klarade av fyra (”skyll er själva!” är det nu tillåtet att säga), vilket förklarar incidenten. Jozefine (som för övrigt skulle gifta sig två dagar efter) började hyperventilera och på två sekunder kände man plötslig syrebrist! Aaaaah! Men soldaten David (han ligger annars i lumpen tillsammans med prins Karl Filip och har en bror som jobbar som soldat i Kosovo, vilket är ett lite småhäftigt jobb sådär) pratade lugnande ord och lyckades slutligen bända upp hissdörren - vi var tydligen bara en halvmeter ovanför bottenvåningen. Puh! Man fick nästan en kick måste jag säga. Men ja, jag ska verkligen följa regelskyltar i framtiden. Här ser ni dåvarande Jozefine Rudebou och David Berg.
En annan lite mirakulös händelse är att jag hittade min borttappade "True Love Waits"-ring i ett hav av sand efter att jag lagt ifrån mig den på handduken (jag ville undvika en vit linje, så fåfäng som jag är.. hrm..), en handduk som jag sedan lyfte och skakade rejält för att få bort sand (helt utan tanke på att min ring låg där). Jag var precis på väg att ge upp, silade en sista näve med sand och sa: "Nä, det är här omöjligt", och plötsligt blänkte det till i min hand. Plötsligt kom jag ihåg den lilla bön jag bad i början om en liten hjälp från ovan.. Gud är god och trofast även i det lilla.
Skönt att jag fick med nåt positivt inslag av resan i alla fall. Ja, för en helt olycklig resa var det definitivt inte! Jag glassade ju faktiskt på stranden en stor del av resan och åkte omkring i fantastiska vyer hela dagarna. Uppskattad sång blev det även på vigseln, vilket gjorde en glad i hågen. Nu jobbar jag som receptionist på en trafikskola och ser fram emot en helg tillsammans med vänner. För er som känner er träffade: Välkomna hem till det vita huset på Bärby äng. OBS! Föräldrafritt.
Finally, may I have the honour to present to you: Mr. and Mrs. Montanya!
1 comment:
hahaha. vilken tabbe-resa! Jag kan bara se dig där mitt i allt.. Särskilt true-love-wait-ringen. Så typiskt dig på något sätt.
Vi får prata mer under "myggnätet". kram
Post a Comment