Volleyboll, konferens och roadtrip

.. är sommar klätt i tre ord!

Jag har tappat räkningen på antal volleyboll-matcher jag spelat denna sommar måste jag säga. Det finns inget som eggar mig så mycket som att få röra vid denna boll, känna sanden under fötterna och spela tills solen gått ner. Lite rödflammig på handlederna efter baggerslag och brutna naglar efter fingerslag (ikväll är det dags för nagelklippning!) sätter man sig, blöt som man är efter sista doppet, i en soluppvärmd bil och njuter av skön musik. Snart dyker stjärnorna upp på den klara himlen och när man kliver ut och tar ett djupt andetag i den friska luften vet man att det är sommar.

Vecka 30 är förbi och så också den årliga Europakonferensen. Denna gång blev det till att frivilligt stå som kassabiträde i caféet och passa missionärsbarn. Kassan gick förvånansvärt bra om man jämför andra år med dessa ålderdomliga kassaapparater, endast överkomliga diffar. Men under barnpassningskvällarna fick jag minsann känna på hur det är att vara värdelös som barnvakt. Inte bara var det fyra barn jag tog hand om, varav de två yngsta var ett 3-årigt hypervilt och nyadopterat tvillingpar som endast talade ryska, utan alla fyra var de mest olydiga och vilda barn jag någonsin mött på denna jord. Det var med svett och hemskt mycket tårar jag till slut fick de två yngsta i säng. Hemska saker. Men oj, så söta de var trots allt kaos! Man märkte på dem att barnhemsföreståndarna inte behandlat dem väl. Så tacksamma de var för kramar och pussar! När man jobbat och slitit frivilligt, fått massor av god undervisning, gått och lagt sig kl ett på natten nästan varje dag, träffat och pratat med så många bekanta att man har ont i munnen, allt detta under en och samma vecka, då vet man att det är sommar.

Ahlgrens bilar är ett nödvändigt köp när bilen står packad med väskor inför sommarens roadtrip. Sådant hör bara roadtripen till. I år går turen till Flen, kanske också Örebro, för att hälsa på gamla vänner och njuta av baddagar på "Orresta The Paradise". Volleyboll står förstås också på listan. Ahlgrens bilar kan också användas till andra saker: man kan till exempel bjuda kunderna och kollegorna på jobbet den sista arbetsdagen. Dagen till ära är det ju min namnsdag, så varför inte slå två flugor i en smäll? Här sitter jag och lyssnar på ABBA's "Waterloo" som min fina vän Becka har som en av önskesångerna på sin blogg. Vilken härlig dag! När man sitter i bilen på väg mot en enslig svensk ort, med godisbilar i munnen och neddragen ruta så att vinden fläktar friskt i det långa håret, då namnsdagen är förbi och träden fortfarande bär sina gröna blad, då vet man att det är sommar en liten stund till.

Uppdatering

Nu var det bra längesen denna sida uppdaterades, men stressiga dagar och solsemester i Spanien har hindrat mig från författarskapet. Nu får det bli en snabb review om det viktigaste, olyckligaste och lyckligaste som hände under resan. Sedan får bilderna tala för sig själv.

Tyvärr blev det inte att endbart njuta av det skollvarma vädret nere i La Spania. Visst har jag haft en helt underbar resa, där jag kan färga bloggen ordentligt med beskrivningar om hur bedårande vacker Medelhavskusten är. Här blickar jag ut över kvällsutsikten bara 200 meter från vårt hotell.

Men jag kan inte låta bli att berätta om vilka olyckskorpar jag och min syster har varit under denna resa. Det började med en stöld ur brudgummen Davids låsta hyrbil en måndagseftermiddag på stranden. Jag, min syster och brudparet skulle svalka oss efter en skojig shoppingrunda och tänkte att hotellnyckel, min mobil och plånbok, Davids shoppingpåse samt Idas nyköpta klänning och 10 000 kronor värda systemkamera skulle vara mer trygga i en låst bil än nere på stranden. Men när vi kom tillbaka fick vi lära oss en läxa minsann: lämna aldrig värdesaker i bilen, inte ens osynligt i bakskuffen! Det enda som fanns kvar var hotellnyckeln (tack och lov) och Idas klänning (ja, det var uppenbarligen ett gäng killar i ligan). Blä säger jag bara! För syster slog stöten hårdast. Stackare. Vi får inget på hemförsäkringen heller. För mig var skadan inte så farlig, för en skruttig mobil och plånbok byter jag gärna ut (tack och lov lämnade jag både bankkort och körkort hemma i Svea).

Det fortsatte sedan med en liten bilkrock med en spanjor vid ratten, som dock körde precis som man skulle. Vi blev helt enkelt rammade av en annan spanjor, som bytte fil rakt framför (eller rättare sagt rakt in i) nosen på oss, så att främre delen lossnade och en buckla satte sig på plåten. Bilen som rammade oss ökade farten och slapp undan. Stackars vår chaufför. Han var inte ens färdig med betalningen av bilen. Men sån är trafiken i Spanien: galen! Vi klarade oss alldeles utmärkt, utan några fysiska skador i alla fall. En läxa här, hm.. kanske borde man skippa trafiken nästa gång och hålla sig på stranden. På tal om galna spanjorer i trafiken så läser de inte skyltar särskilt bra heller.

Vidare fastnade vi i en hiss på väg ner från min vän Jozefines farföräldrars lägenhet. Vi var sex personer i en hiss som egentligen bara klarade av fyra (”skyll er själva!” är det nu tillåtet att säga), vilket förklarar incidenten. Jozefine (som för övrigt skulle gifta sig två dagar efter) började hyperventilera och på två sekunder kände man plötslig syrebrist! Aaaaah! Men soldaten David (han ligger annars i lumpen tillsammans med prins Karl Filip och har en bror som jobbar som soldat i Kosovo, vilket är ett lite småhäftigt jobb sådär) pratade lugnande ord och lyckades slutligen bända upp hissdörren - vi var tydligen bara en halvmeter ovanför bottenvåningen. Puh! Man fick nästan en kick måste jag säga. Men ja, jag ska verkligen följa regelskyltar i framtiden. Här ser ni dåvarande Jozefine Rudebou och David Berg.

En annan lite mirakulös händelse är att jag hittade min borttappade "True Love Waits"-ring i ett hav av sand efter att jag lagt ifrån mig den på handduken (jag ville undvika en vit linje, så fåfäng som jag är.. hrm..), en handduk som jag sedan lyfte och skakade rejält för att få bort sand (helt utan tanke på att min ring låg där). Jag var precis på väg att ge upp, silade en sista näve med sand och sa: "Nä, det är här omöjligt", och plötsligt blänkte det till i min hand. Plötsligt kom jag ihåg den lilla bön jag bad i början om en liten hjälp från ovan.. Gud är god och trofast även i det lilla.

Skönt att jag fick med nåt positivt inslag av resan i alla fall. Ja, för en helt olycklig resa var det definitivt inte! Jag glassade ju faktiskt på stranden en stor del av resan och åkte omkring i fantastiska vyer hela dagarna. Uppskattad sång blev det även på vigseln, vilket gjorde en glad i hågen. Nu jobbar jag som receptionist på en trafikskola och ser fram emot en helg tillsammans med vänner. För er som känner er träffade: Välkomna hem till det vita huset på Bärby äng. OBS! Föräldrafritt.

Finally, may I have the honour to present to you: Mr. and Mrs. Montanya!

Fler bilder finns på facebook.com, för er som har det. Allt gott!